Konstigt hur det kan bli.

Ingenting är som förut. Jag skriver inte längre. Jag stänger saker inom mig. Jag är ensam. Ingenting kommer någonsin bli som det var. Jag funderade på en bro idag. Funderar på att fråga Henne om hon vill gå dit och hålla mig i handen. Någon skrev till mig att jag är för feg för att hoppa och visst är det så. Vill inte hoppa. Vill stå vid staketet och ta ett steg ut. Jag vill inte hoppa. Men jag bryr mig inte om att jag kan dö. Precis så är det. Jag stannar där jag är. Jag blundar. Jag vill inte se. Jag vet att hon tittar åt mig. Jag har blivit kall. Varm. Jag vet inte. Jag vet ingenting och ändå ska jag bestämma. "Stå själv gumman, du behöver lära dig." 

Tänk om jag inte vill då? Tänk om jag vill ha fyra ben? r