Lördag.
Jag vaknar av att BaggyJeansPeter ringer mig (igen) och säger att han tänkte ringa mig när han för en gångs skull var nykter. Vi pratade en stund och när jag väl går upp och in i badrummet inser jag att hela jag är prickig. Röda hemska äckliga prickar. Jag har haft/har öroninflammation och nu var det tydligen en reaktion på dem, efter 8 dagar. Värt. Mamma testar att ringa sjukvårdsupplysningen, men det är 45 min kö. Vi orkade inte med det utan vi gjorde lite annat spännande. Som att ge sig ut och segla. Vi hängde på båten lite för länge enligt mammas smak, men jag älskar att sitta där. Att se båtar försvinna i horisonten, att själv kunna försvinna, men att kunna komma tillbaks. Precis när jag vill. Det var fint väder och allting var blått. Vi kom hem igen, gick upp för att laga mat och mamma kommer på att vi borde kanske ringa någon ändå. Personen i andra änden säger att det är allvarligt, att har prickarna stigit över halsen kan de tränga igenom huden till de mjuka delarna i halsen och göra så det svullnar, vilket leder till att jag skulle få svårt att andas, vilket leder till att jag skulle kunna dö, vilket leder till att jag skulle få åka helikopter. Och det är ju jävligt coolt, som min spontana reaktion var när mamma berättade. Jag skulle ta en sval dusch och min pappa har aldrig varit så snabb som när han cyklade för att köpa några tabletter jag skulle knapra på för att det skulle bli bättre. Jag blev lite rädd, skrev till Jonna. Blev lugn. Jag menar sånt här händer inte mig.
Mamma blev rädd, sa att de vågar ju inte låta mig sova ensam. Jag protesterade, sa att jag inte kan sova när hon snarkar, men lovade att väcka henne om det skulle hända något. Det hände ingenting.
Istället ringde BaggyJeansPeter. Mhm. Jag diggar det. Den här gången pratade han dock om läskiga saker, men men, jag tror han är snäll, hihi. Tillslut stängde jag iaf av mobilen, mamma skulle väcka mig tidigt.
