22 septemper 2006 stod jag i publikhavet tillsammans med 18 000 andra. Jag knuffades omkring, var inte van vid konserter. Jag var 15 år och var på Liseberg med pojken jag var hemligt förälskad i, för att se Håkan Hellström. Den dagen och den konserten vill inte försvinna ur mitt minne. Jag står där, sådär 10 meter ifrån scenen och varje ord Håkan sjunger går rätt in i hjärtat och just då, precis då, betyder de allt. Jag sjunger med i Nu kan du få mig så lätt och jag menar varje ord. Vi hoppar, dansar och kramas och jag tänker att den här stunden får aldrig ta slut.
16 september 2011 känner jag att jag har tagit ett steg ifrån trängseln i konserthavet, att jag är trött på 14-åriga kids som ständigt måste gå lite längre fram för "min kompis står där framme." Jag är van nu. Har köat i flera timmar till konserter, har stått längst fram och skrikit mig hes till låtar som Vy från ett luftslott och 400 slag och nu, efter 4 år, tagit några steg bakåt. Jag vet att för någon annan, så betyder det här mer än vad det gör för mig.
Jag står där trots allt, med 19 500 andra, glad för att jag gör det, glad för att jag får en glimt av mig själv som 15 år. 15 år med Håkan Hellström och Kent som idoler. Idoler som skrev precis det jag kände. Nu står jag där med min bästa vän och hennes syster bredvid mig och jag ler. Jag ler för att situationen är så vacker. Inte för att konserten var det bästa jag har varit med om, men för att jag står där som 20-åring med min bästa vän och önskar att jag hade kvar den där systern jag hade förut och för att trots att orden Håkan sjunger betyder så mycket nu, så betyder de inte allt.
