det vill inte sluta snöa

Jag har insett varför människor drömmer om att stå på scen.

Varför man kan känna något annat än rädsla inför att stå framför massor av människor och prata.

Idag var jag ljusstatist på Operan och jag stod längst fram på scenen med en strålkastare riktad mot mig.

Jag stod där och tittade ut över den stora och vackra salongen och insåg hur underbart det måste vara att se människor sitta där ute i mörkret. Människor som skrattar, ler eller kanske gråter för att just jag gör något speciellt.

Jag hade aldrig vilja bli skådespelerska eller sångerska, men jag skulle kunna stå där på scenen och hålla ett tal.

Att hålla tal var min värsta mardröm i högstadiet, på gymnasiet är jag lite nervös, men skulle jag stå där mitt på Göteborgs Operans stora scen skulle jag bara känna mig lycklig.

Antagligen skulle jag bli livrädd även där, men så många människor blir mer som ett känslointryck istället för individer. Om ni förstår. Och av den anledningen kanske jag hade varit lugn.

Jag trivs på Operan. Mitt första riktiga jobb.

Det är världens största labyrint och jag tänker varje gång jag är där att jag borde rita en karta.

Idag var jag alltså ljusstatist. Det betyder att man hjälper ljussättaren och diverse andra människor (t.ex. regissören) genom att stå där man blir placerad på scenen. På så sätt kan de nämligen se hur ljuset faller och vad som blir snyggast.

Vi slutade tidigare än planerat och det blev dags att bege sig hemåt.

Utanför personalingångens portar snöade det för fullt.

Stora flingor singlade ner mot marken och jag log när jag gick ut.

Jag hoppade av vagnen på min hållplats och kämpade mig igenom snön.

Jag hittade fotspår i marken.