Något har stannat för oss två

Sista föreställningen av Chess är spelad. Ett kapitel som tycks ha präglats av hela den här perioden har nu avslutats, stängts igen och jag undrar om det nånsin kommer bli som förut. Om det nånsin kommer att bli som det var och om det verkligen behövs. Kanske behövde det göras, kanske behövde gränsen passeras och handlingar bli tvungna att prövas? Kanske var det tvunget att göra saker som aldrig kan göras ogjorda, men som någon för egen del egentligen inte ångrar. Kanske behövde vi bara få det ur oss, prova och se vad som hände. Kanske skulle vi alltid ha undrat annars. Vem vet? Ibland saknar jag det så himla mycket bara, så som det var förut.