Jag lever i minnen

vad ska jag säga? vad finns det att skriva? Hur kan 5 och en halv månad försvinna genom ett telefonsamtal? Hur kan allt ta så slut? Jag orkar inte, jag vill inte förstå. Orden jag hade i huvudet, svaret jag hade så klart i huvudet till frågan "Vad vill du med oss?" var: "Vaddå? Det ska väl inte hända något med oss..?!"

Svaret blev inte så. Svaret var "Jag vet inte.." Jag ville inte höra! Fattar du? Jag ville inte förstå, ville inte förstå att hans kompis sa sanningen. Det kunde ju inte vara sant!? För vi skulle ju vara tillsammans som minst till sommaren. MAGNUS det ska vara vi!

Förra terminen klarade jag av genom att kunna se fram emot dagarna med dig, se fram till veckans slut då jag fick träffa dig. Dagarna är slut och allt jag kan se fram emot är dagen då du vill träffa mig och jag får säga hejdå.
Jag måste se dig, måste höra dig säga det för att.. Nej, ser jag dig kommer jag förstå hur mycket jag tycker om dig, jag kommer känna hur gott du luktar och jag kommer minnas hur underbart det var. För, som jag sa Hanna, kanske var det OM DET VAR TVUNGET att det tog slut nu och inte efter massa gnäll?!

NEJ, fan.. inte alls, det stämmer inte. Ingenting fungerar, inget är sant. Inget går att tro på, har du någon annan, vad hände? varför kom det så fort? VARFÖR?

Jag har inget svar, inget mer än att vi hördes av för sällan, att det gick för lång tid mellan vi sågs, att vi glömde hur kärleken var. JAG HATAR DET!!!!!!!!!!!!