svenska-

Den där blicken gör mig så galen. Allt rör sig, dina händer, fötter, läppar. Allt rör sig! Men dina ögon är så stilla, inte ett enda jävla mönster. I dina ögon finns bara beslutsamhet. Allt det där som gör mig så avundsjuk.
Den där beslutsamheten viker aldrig. Har du bestämt dig för något gör du det.
Var det så, den dagen också?
Vi satt där på berget, vi var tysta, ord var onödiga. Vi kunde sitta där, förstå allt utan att säga något. Det var ingen annan som förstod oss, minns du? Ingen förstod att vi var vänner, att jag kunde vara med dig. Du var konstig. Men ingen är bättre än dig. Jag vill skriva om rädslan för kärlek, hur det känns att förlora den och för att ha den. Det går inte så bra.

Jag var rädd. Jag var så rädd för att ha dig och så rädd för att förlora dig. Varje dag tänkte jag på dig, kunde aldrig lämna dig ensam, inte efter den dagen du grät. Tårarna rann, tyst, inte så som när jag gråter och allt bara väller ut, de rann försiktigt. Dina kinder fick svarta ränder och jag visste inte vad jag skulle göra. När vi är tillsammans är det jag som gråter, det är du som tröstar mig och säger att Jorden är en konstig plats att leva på. För det var det du tyckte. Jorden var konstig, men framförallt människorna. Du var så sur, du kunde inte förstå varför vi människor lever när vi bara förstör.
Jag minns när du berättade, det var som ett nytt sätt att tänka öppnades. Jag höll med dig, jag minns att det gjorde mig upprörd, jag låg och tänkte på det på nätterna. Till skillnad mot dig, accepterade jag det. Jag försökte inse att det finns en mening med livet, att vi ska uträtta något under de åren vi har på Jorden. Nu har jag gett upp. Jag gav upp när telefonen ringde. När jag svarade och hörde din mamma i andra änden. Hon grät, försökte få fram att du var död. DU VAR DÖD!
Du hade tagit ditt liv, jag visste att du ville, jag såg det i dina ögon, men jag ville inte förstå. Jag gick så länge med dig, varje dag var jag rädd, men jag accepterade att världen är fel. När jag hörde din mamma i telefonen gav jag upp. Jorden är inte bra, Jorden är så fel och hade den inte varit det hade du levt. Du hade varit här vid min sida, varför stannade du inte. Varför försökte du inte göra världen bättre? Varför gav du upp? Du lämnade mig rädd och vilsen kvar, med bara tron om att världen kan bli bättre, för jag ska kämpa åt dig.