Dagen idag slutar tidigt som bara den, men jag och johanna äter duktigt i bamba. Kebabröra med pasta och prat. Prat om livets små lurigheter och problem. Och faktiskt, inte för att vara sådan, så skulle jag vilja påstå att allting plötsligt blev lite lurigt, trots att jag är glad. Och lycklig. Varför kan man inte ha allting?
En ny tanke dök upp när Johanna berömde mig för att jag orkar. Jag insåg att jag faktiskt orkar. Jag hade kunnat gå. Jag hade kunnat låtsats att hon inte finns. Att den delen av mig själv inte finns. För visst kan man se sig själv i sina vänner. De blir som en spegelbild, eller kanske som ett bollplank. Om ni förstår hur jag menar. Men jag kommer aldrig bli som dem som går. Jag kan inte gå. Inte från henne. Jag älskar.
I vilket fall har jag hittat en ny låt. Du behöver aldrig mer vara rädd med Lasse Lindh och jag fick tårar i ögonen när jag insåg att den är så mycket mig. Och så mycket Frans. Och nu har vi väl några låtar. Jag älskar det här med texter. Jag undrar var det kommer ifrån, egentligen.
Frans ringer mig och frågar mig hur man installerar msn. Hans nya dator har kommit och vi tog vår relation in i 2000-talet. (Trots att jag redan varit där ett tag) och började med Skype. Mac is the shit. Verkligen.
1 kommentar:
Du är bäst.
Skicka en kommentar