Det blev på något sätt gjort

Som om orden hittat hem. Som om känslan kom tillbaks. Känslan som
behövs, som behövdes. Jag hade fel och de andra hade rätt. Sådär
klassiskt. Ni vet.
Vi läser alla om det. Dikter. Böcker. Låtar. De handlar allihop om
det och det går inte att undvika, det går inte att komma ifrån och
jag hade fel.
Jag är glad att detta konstaterande inte gör mig ledsen. Det gjorde
kanske det, men jag klarar mig. Jag överlever alltid och kanske har
min mamma rätt. Jag är stark. Eller är det bara det att jag har
underbara vänner?
Jag blev påmind om dåtiden. Om tiden innan nu. För längesen. Eller
om nu längesen är längesen när jag faktiskt bara är 17. Fast vem
bedömer det?
Jag blev påmind om en av de gånger jag gjort som nu. Hur jag flydde.
Hur jag flyr. Jag flyr inte nu.

Jag ska stanna.