Jag vaknar, han vänder sig om, öppnar ögonen jag har en förmåga att drunkna i och viskar godmorgon, med sömn i rösten. Han vaknar bredvid mig i huset jag älskar att vakna i. Jag ser solen komma fram bakom molnen genom fönstret och efter att försökt få med mig den sovande pojken, eller mannen, (vad man nu ska säga när han faktiskt är äldre än mig) upp ett bra tag utan resultat gav jag upp, drar jag på mig kängor och en tjock tröja och går ut i solen med kameran. När jag kommer in i huset igen ropar han från sängen, undrar var jag har varit. När han väl kliver upp äter vi frukost i köket.
Vi går ut i det vackra vädret och tittar på den vackra ön. När vi kommer hem fikar vi och tittar på Lie to me. Kvällen kommer och vi äter middag, packar ihop och åker hemåt. På färjan är det kolsvart och jag får för mig att det ska komma zombies och döda oss. Inga zombies kommer och vi är i stan igen, i varsin lägenhet. Under de här dagarna borta från staden har det känts som om vi varit i en liten bubbla, en bubbla som bara rymmer oss, en bubbla som skimrar och får en att le hela tiden. Bubblan har inte gått sönder, den har bara vidgats, blivit större och nu får alla som vill ha i den vara där. Tänk så fint.
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar