Torsdag.

Om endrofiner gör en kär har chokladaskarna fått en bra förklaring. Idag har jag funderat på diverse saker och Johanna skrattade lite åt mig. 

- Jag borde blogga idag.

- Ja, det var längesen!

- Då skriver jag om mina funderingar idag då.

När jag nu satte mig här är bara en av dagens funderingar kvar i mitt värkande huvud. 

Förvånansvärt nog satt jag och Johanna i sal 206 och skrev psykologi. Om varför man blir förälskad. Johanna skrev och jag tittade på mina naglar. En tanke dök upp i mitt huvud och min slutsats av den var att Johanna skulle skratta. Det gjorde hon.

Det slog mig plötsligt att jag inte vet hur naglarna blir längre. Det är självklart att jag förstår att de växer. Men hur är frågan. Jag föreställde mig små pyttemänniskor som står inne i mina fingrar och puttar ut nageln. När jag sedan klipper av den puttar de lite till. Johanna skrattade och sa att det är massa döda hudceller som hoppade dit och att det inte är några som puttar på mina naglar. Jag slutade tänka på mina pyttemänniskor och såg istället massa små färgglada hudceller som hoppade runt och ropade wiie när de landade. Jag menar man förstår ju hur håret blir längre.