Techno är rätt när det går fort

Och då menar jag fort. Fort som i när man åker bil. Fort som i att det inte är några andra på vägen, att det är svart ute och att musiken är på högsta volym. Det går fort. Det går fortare och till slut tar det stopp. Det tar slut. Jag andas ut. Jag öppnar dörren och går ut. Jag ser huset framför mig och vi ska dit. Vi ska in. 

In genom dörren, av med stövlar, benvärmare, jeansjackan (trots att det är alldeles för kallt), två halsdukar (varför ha en?) och tillslut en titt i hallspegeln. Hallspegel. 

Fåfänga. Eller kanske bara rent manipulerad av samhällsnormer? Kanske inte. 

Hallspegeln sitter bra. Jag kan gå upp på övervåningen och in på rummet. Jag kan möta leendet. Jag går närmre. Stannar. Jag memorerar varje ögonblick, jag lagrar varje bild. Jag samlar på mig minnen för att ha något att leva på, leva i. 

Klockan är 00.13, igår var den 01.13 och jag tänker tillbaka. Jag minns.

Det gick fort, fortare. Det tog inte slut. 

Vågorna bröts mot stranden, dropparna mot taket och jag samlade på mig minnen.