Du sträckte ut dina armar i mörkret, försökte fånga mig i din famn. Försökte trösta mig.
Från fönstret blåste kall luft in under våra varma täcken, men jag kyldes inte ner. Jag var i dina armar.
Mitt huvud vilade mot ditt bröst. Du blev blöt av mina tårar.
Det var som om jag ville gråta för att hålla dig vaken, för att inte bli ensam. Igen.
Tänk att tystnad och mörker kan bli så påträngande utan dig.
Trappsteg ute i trappan. Brevbäraren lämnade tidningen.
Det var sent. Det var natt och du höll om mig.
Du sa: Jag försöker, men jag vet inte om vi har tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar