pärlor

Kent var bäst. Som vanligt.

Vi hamnade på andra raden, trots att vi inte köade mer än en timme.

Förbandet, som var tjejen ur Generation ex (Jonna kallar henne för Kamelen), var riktigt bra.

Hon gick av scenen och 20 minuters väntan låg framför oss.

Någon svimmade.

Jonna såg Jockes öron vid scenkanten, jublandet satte igång och de kom upp på scenen.

Taxmannen drog igång.

Publiken sjöng med, dansade och skrek.

Vi dog inte.

En man i Kents crew hade varit med dem på 400 spelningar idag och fyllde faktiskt 50 år i år (om jag inte hörde fel). Detta skulle naturligtvis firas.

Jocke fick alla att sjunga Ja må han leva.

De tackade och konserten fortsatte.

Jocke dansade konstigt, tappade bort sig i Sjukhus (vilket är helt förståeligt) och Sami var så snygg att jag dog lite.

Jag blundade och tänkte att det här är en dröm.

Ja, det blir så när man är på Kent.

Konserten kändes som vanligt alldeles för kort.

De gick av scenen, sa "Tack som fan!".

Kom tillbaka för extranummer, spelade Kärleken väntar istället för Kevlarsjäl till vår stora besvikelse.

Men jag måste säga att de blev förlåtna fort, Mannen i den vita hatten (16 år senare) är genialisk.

Röda papperssvalor med låttexter virvlade i luften, jag höll i Jonnas hand och vi skrek med Jocke att "Du och jag ska aldrig dö."

De kastade ut trumpinnar, plektrum och vattenflaskor.

Jag kände något på armen.

Jag är nu ägare av ett plektrum som Sami använt.

Konserten var över.

Jag och Jonna köpte varsin t-shirt.

Det gick inte att låta bli.