Jag sätter klockan på 05.00 och får svårt att sova. När klockan ringer på morgonen ler jag. Jag smyger upp ur sängen och gör mig i ordning. Mamma kommer upp och hon följer mig till spårvagnen. Halvvägs till hållplatsen börjar jag titta i min påse för att se att jag har med mig allt till champagnefrukosten. Det har jag självklart inte, så mamma får springa hem. När vagnen kommer har mamma hunnit komma tillbaka och till och med tagit kort på mig. Jag pappa komma springandes och han skriker "Skulle du inte ha med dig en vattenflaska?!". Både jag och mamma brister ut i skratt och säger nej i kör.
06.50 är jag på Prinsgatan. Nästan alla i klassen sitter vitklädda hemma hos Inka och dricker champagne, äter jordgubbar och frukost. Jag som har lånat mammas lilla rosa kamera tar kort på allt. Har man en kompaktkamera är det som gäller. Vi tar bussen 08.06 för att träffa våra studiehandledare, Karin och Thomas i sal 305. På skolgården är det sol och stämningen skvallrar om att något speciellt ska hända just idag.
Karin hade arrangerat en liten lek och mitt lag vann överlägset, trots att det blev riktigt pinsamt när jag och Alva inte kunde sjunga en Kentlåt. Klassamlingen följdes av fotografering utanför portarna. Johannas naglar var blåa av kyla, men inte kunde vi ha jackor på oss för det.
Det blev dags för mösspåtagning i trapphuset och när jag tänker på det såhär i efterhand är det en helt underbar tradition skolan har. Vi fick på oss mössorna, det pirrade magen och jag kunde inte sluta le. Verksamhetschefen ropade i megafonen att det var dags för lunch. Vi begav oss mot bamba med resten av alla treor. Dagen till ära fick vi gå in finingången, vilket innebar att vi fick gå in genom det riktiga trapphuset. Maten var ingen höjdare, men personalen hade dukat och gjort så fint att det inte gjorde något.
Jag och Johanna gick mot skolan och fick se vårt flak. Bara det kändes overkligt. Det var dags för samling i aulan och vi gick in. I klassisk Schillerska-anda började avslutningen med en liten kortfilm. Därefter sjöng kören We are the champions och alla sjöng med. Det var då det började kännas. Det var då jag insåg att nu är det sista gången jag sitter här inne, med de här människorna. Det kändes sorgligt samtidigt som jag längtade så mycket att få springa ut genom skolans röda portar. We'll keep on fighting till the end. Flaggor bars in till pampig musik och jag fick tårar i ögonen. Ni vet sådär som kan få när man är lycklig. Eller ja, ni vet, känslan som bara skolavslutningar åstadkommer.
Vi gick tillbaka till sal 305, skrev i varandras mössor, Karin höll tal och vi tog tiden. Det klarade sig under fem minuters- gränsen med en marginal på 2 sekunder. Jag som alltid gråter när människor håller tal lyckades låta bli. Vi gav Thomas och Karin presenter och det delades ut stipendier till fem stycken i klassen och jag var en av dem. När jag skriver det här pirrar det i magen, för det pirrade så mycket då och det känns lite som jag upplever allting igen nu när jag skriver.
Det blev nu dags för utspring. Några tvåor spelade Sommartider tillsammans med en musiklärare i trapphuset och stämningen var helt otrolig, helt magisk. Jag, Alva och Johanna letade efter våra föräldrar i vimlet utanför genom fönstren, men hittade ingen av dem. Vi konstaterade att det skulle nog ordna sig.
Vi skulle springa ut som 9:onde klass. Näst sist. Det pirrade i hela kroppen. Vår tur kom och hela klassen bestämde sig för att vi skulle springa ut, trots tidigare idéer om att gå. Jag höll Johannas hand och vi sprang ut genom en av de röda portarna. Vi dansade Riversidedansen och jag gapskrattade. Det kändes så overkligt, fruktansvärt roligt, men fruktansvärt overkligt. Vi hoppade skrikandes av rampen vi stått på och Urban sa att vi var bäst av alla på utspringet. Banden klipptes och vi var fria. Johanna skrek åt mig att inte springa iväg från henne så vi höll ihop. Så som vi alltid har gjort. Vi hittade pappa hållandes i min skylt och där var även Johannas familj. Pelle, Christina, Marcus, Jonna, Johanna, Linnéa, Sofia, mamma och pappa var där. Johannas mamma Carina gav mig världens finaste Pandora-berlock och jag fick massor av blommor och till och med en salami runt halsen. Fredrica kom fram till mig och gav mig en kram. Jag måste ha sett helt galen ut, men kort skulle det tas i vilket fall. Regnet började välla ner och det blev dags att packa upp familjen Kleist regnponchos. Det spelade faktiskt ingen roll att jag och Johanna såg otroligt roliga ut.
Vi klättrade upp på flaket, musiken kopplades in och vi började rulla iväg. Små barn vinkade till oss genom fönstren och de höll upp ett papper där de hade skrivit "Ni är bäst!". Fy fasen vad roligt det är att åka flak. Vi skrek, dansade, sjöng och skrattade. Jag ville inte att det skulle ta slut och jag blev livrädd varje gång jag trodde att chauffören skulle svänga in på Vasagatan. Det tog slut på Götaplatsen och jag kramade Johanna hejdå och sprang till spårvagnen.
Mamma och pappa hade gjort det jättefint hemma. Pelle och Christina kom som de första gästerna och pappa serverade dem bål. Efter dem började alla ramla in. Familjen Neikter och Daniel kom ner. Jonna, Anna, Sofia, Hanna, Irene, Sofia, Tommy, Theo, Rikard och Marcus ramlade in genom dörren. Jag sprang runt hela tiden. Lite senare kom moster Ewa, Tommy, moster Anne, Lars, Patrik, Anne, Annika (+ Romeo), Emilie, Simon, Ylva, Margaretha, Ingemar och Lena. Pelle och Christina gick en sväng till farmor och kom tillbaka senare på kvällen. Vi åt min ihopkomponerade buffé och jag blev fotograferad. Ulla kikade förbi och Daniel stannade kvar utan Johanna. Jag är jätteglad att alla kom förbi och ville dela min dag tillsammans med mig. Jag har fått så mycket fina presenter och Marcus konstaterade i morse att jag har fått mer än jag hade kunnat önska mig. Det är dagar som igår man inser att man inte är ensam. Ewa och Tommy gav mig en liten skyddsängel i form av en Pandoraberlock och sa att jag alltid får ringa dem om jag behöver dem.
Klockan började närma sig 22 och jag bytte om. Jag, Marcus och Emilie tog spårvagnen till Valand. Därifrån gick jag och Marcus hem till honom och Emilie gick till sin skola. Hos Marcus öppnade vi mousserande vin och jag försökte övertala hans lillebror att köpa lakrits åt mig. Jonna dök upp efter typ 5 telefonsamtal. Likaså gjorde Johanna, Johanna, Andreas och Elin.
Vi lämnade Marcus som skulle ägna kvällen/natten åt att plugga för att gå till Storan. Vi fick på oss våra inträdesarmband och vi dansade tills klockan blev två. Vi gick ut i natten och Andreas, Johanna och Elin gick till Mc'donalds och resten av oss började vandringen till Marcus för att sedan gå vidare hem till Jonna. På vägen hittade vi David.
Jag ringde på Marcus halv tre, så jag antar att hela lägenheten vaknade. Om de nu sov. I huset Marcus bor har de en otroligt läskig hiss och nu fick jag det verkligen bekräftat. Man ska hellre gå. Dock var upplevelsen riktigt rolig. Jag, Jonna, Johanna och David hoppade in i hissen och vi skulle börja vår färd nedåt. Dock kom vi aldrig hela vägen ner, vi fastnade mellan två våningar någonstans. Jonnas förslag var att vi skulle ringa Marcus, som hade gått ner, som skulle öppna dörren utifrån så att vi skulle kunna klättra ut. Jag vägrade och vi gapskrattade allihopa. Tillslut lyckades vi åka upp igen och då slängde vi oss ut ur hissen och gick ner. Marcus skrattade gott åt oss när vi väl lyckats komma ner.
Vi gick hem till Jonna för en lugn efterfest. Johanna och Andreas dök upp efter en stund och det var riktigt mysigt. När klockan närmade sig halv fem började jag och Marcus fundera på om vi borde gå hem. Spårvagnen skulle inte gå förrän 6 någonting och tills dess orkade vi inte vänta.
Utomhus var det ljust och fåglarna kvittrade. Tillsammans gick vi hem till mig och vi gick igenom den lilla kyrkogården. Med hans arm runt mig gick jag leendes hela vägen hem.
När jag sedan kröp ner i sängen hade han dragit ner min gardin så hela rummet skimrade i rött.
Den här dagen är den bästa dagen i mitt liv. Tack alla ni som var med mig. Ni är bäst i världen.
1 kommentar:
Åh! Jag vill vara med om allting igen!
Skicka en kommentar